Liv.

Ligger i sängen och ser Jeff sitta och knappa på datorn mellan hyllornas lådor. Ligger mest och tänker på att man kan nog inte få det så mycket bättre än vad jag har det nu. Total lycka! Vad fan hände med min ångest? Den som alltid var så närvarande förr. Gjorde sig påmind. Konstigt. Känner mig både lättad och rädd. Tänk när jag får mitt nästa anfall, hur stark kommer den att vara då? Hm. Struntar i det mer och mer för varje dag som går. Känns allt lättare att leva, det är alltså så här det känns! Och åh så underbart det är! Vill inte byta ut det för allt i världen.
Vi är en bra familj. Detta är min familj.

BOKTIPS!

Läs: Det Briderade Hjärtat av Carole Martinez.

Hej då!

Zombies och andra tingest.

Mitt senaste inlägg avslutades ganska abrupt med tanke på att jag inte hade träffat mamma på flera dagar, kanske veckor, och därför ville jag umgås lite med henne innan jag for tillbaka till Varberg, där min förbaskat fina pojkvän väntade på mig.

Under veckan som gått har vi farit runt hela staden på våra cyklar. Vi har grillat, men elden ville inte ta sig i engångsgrillen, så vi åt råa korvar med bröd och potatismos som Jeff hade kokat ihop som var fruktansvärt god!

Sedan råkade vi cykla i fem timmar i sträck utan stopp (nästan). Det var en lång dag, senare samma kväll ville Jeff ut på en tur till, och jag tänkte “Ja, bara den inte blir så himla lång.” Sedan kom vi till en jävlig uppförsbacke och jag tappade tålamodet.. Jag blev skitsur och röt att jag inte orkade cykla på den förbannade cykeln, som då var halvt trasig, den gnisslade, vingnlade och visslade så att man höll på att bli galen – dessutom så var jag trött också.

 

Sedan har jag ritat på ett porträtt av Jeff som zombie, jag blev förbaskat nöjd med den, och har planerat ett tag att tatuera in något liknande på min arm med temat skräck på. Den skulle passa in där jävligt fint må jag säga. Det ligger uppe lite bilder på den på min DayViews som ni hittar här.

Fick även en förfrågan av min kära man att rita fler zombies till hans kommande hemsida. Lite mer information om det kommer i ett senare skede när jag väl har kommit igång, och hemsidan är mer bearbetad (reklam? STIM-pengar?)!

 

Just nu sitter vi och psykar varandra i köket över bordet. Med väsande ord som “Du är så jävla fin” och “Fan vad jag älskar dig” funderar starkt på att anmäla honom till kärlekspolisen och sätta dit honom för äkta kärlek och/eller leva lyckliga i alla våra dagar. Men jag får ta mig en fundering på det där och återkomma med den saken också. Ska även försöka uppdatera min blogg med lite mer vettigare saker.. Det gick ju så bra med det innan, och nu är det bara mest “Åh, så kär jag är!” och “Ja, så här kan man göra om man är fattig och arbetslös.”

 

Nu ska jag rita zombies och låta Jeff sätta sig och koda hemsida.

Tjolahopp, pillesnopp!

 

 

 

Tur och Retur

Sitter just nu i Borås och väntar på att mamma ska komma hem så att vi kan skriva på pappren till soc då min tid på UGA är slut, och där med slutar jag få pengar! Så skönt att jag fick reda på det nu när den 6:e redan har varit!

Det kändes lite onödigt att fara till Borås när jag ändå skulle vara här en natt. Dock fick jag tillfälle att ta med mig saker som jag hade glömt hos mamma, så som smink, datormus, sänglampa etc.

Har även slutat röka, äntligen! Det ska bli skönt att bli av med skiten, och det bästa är väl att jag har Jeff vid min sida som stöd, och jag stöttar honom för vi slutade samtidigt, och tog det som ett gemensamt slut, då vi har pratat om det ett tag.

 

Helgen har bjudit på väldigt mycket mys och cykling, fina vyer, många pussar, mer kramar och ännu fler kärlekserkännanden, klättring, skrapsår, solbränna och det har väl varit som vanligt. Helt perfekt och underbart!

 

Nu kom mamma hem, så nu ska jag umgås lite med henne!

Live long and prosper!

Hej då Borås?

Jag har i ärlighetens namn inte orkat skriva något i bloggen. Har ändrat på min lay out och failade med att ta bort ett inlägg som lagt sig som en rubrik längst upp på sidan.

Jaja. I morgon – eller idag rättare sagt ska jag fylla i min halvsleeve hos Jörgen på Pistolero. Äntligen blir det gjort! Har dragit ut på det i ett år nu. Har bara inte haft ork till att ta tag i det.
Efter att jag varit och ritat på huden bär vägarna iväg till min andra hälft vid kusten. Nästan alla mina köksprodukter åker med mig ner dit tillsammans med både mamma och Pauli. Och även min rosa fara, min cykel.
Hoppas lite på att jag för alltid stannar med Jeff och att så småningom flytta till en större lägenhet med en liten barnkammare!

Jag har väl egentligen inte gjort så mycket mer än att besöka Liseberg och faktiskt åkt Atmosfär Fear..! Att jag nästan dog på köpet var lätt värt det då andra åket var totalt annorlunda. Hade inte alls samma känsla i kroppen på vägen ner som jag hade första gången. Och så klart så satt ju Jeff och skrattade åt mig när jag skrek som en idiot och var livrädd.

Jag ligger i sängen i skrivandets stund och tänker på framtiden. Den har som precis allt annat två sidor, men att ena sidan är starkare än den andra, och att den kommer att väga över så snart jag fått ordning på saker och ting, och inte flänger fram och tillbaka mellan Borås och Varberg. Känner mig inte riktigt hemma i Borås längre. Det känns som om jag har sagt adjö till staden för länge sedan, och att den är passé. Behöver verkligen lämna Borås bakom mig för att kunna starta mitt nya liv på allvar. Har mer sämre minnen av staden än bra och det känns så ovärt att ha hälften av mitt hem här. Jag står för tillfället med varsitt ben av gränsen till det nya och det gamla, jag blir smått förvirrad när jag står så där i gränslandet.

Igår hade jag ångest, har inte haft det på så himla länge att jag kände mig främmande i det känslomessiga tillstånd jag då befann mig i. Nästan illa till mods. Det påminde mig om en dröm jag hade en gång när jag gick runt och letade efter huset jag bodde i. Och det var inte första gången jag drömt samma dröm.
Gick längs vägkanten och letade rätt på mitt hus ute i skogen. Går in på en stig just för att jag känner att det känns rätt. Efter några hundra meter känner jag på mig att det inte stämmer och jag känner mig övervakad och förföljd. Jag känner inte igen mig längre och jag hittar inte stigen som jag gick in på. Och jag är helt enkelt vilse.
Har känt mig så emosionellt ett flertal gånger under de senaste 17 åren, och det är så obehagligt att inte riktigt veta hur riktlinjerna går, eller vilken väg man ska ta.

Men nu vet jag hur jag ska gå. Och det känns inte främmande på något sätt över huvud taget. Att Jeff står vid min sida är en sådan trygghet att jag knappt kan förstå att jag kan slappna av, även om jag är i stora folkmassor. Även om jag ligger och gråter näst intill ångestfyllt så vet jag att han finns där och kan trösta mig på rätt sätt.
Vem hade tröstat mig om du inte funnits? Vem hade hållt mig vid liv om du inte höll om mig? Vem hade knutit om livstråden om du inte kunde hålla kvar i ändarna?
Döden känns så avlägsen nu när du finns i mitt liv….

Månskensdans

Dansande höften rullar likt insmort kullager mot hjulets nav.
Strålarna från skenet på det djupblå tak över världen smeker kropparnas nakna ljusa hud. Som en mjuk hand smeker skenet kindens blanka yta och skänker en gnutta ljus så den dansande föraren får skymt av ett mjukt ansikte vars min ser ut att spricka av iver.
Lätt smeker handen över formerna och kittlar lätt.
Föraren flämtar varmt mot nackhåret som krullat sig av dansen. Månen ser ner på kropparna med det mjuka ljuset smekande över dem, ett täcke av ljus som blottar kropparnas blanka yta mot omvärlden som står med ryggen mot.
Ruset av kärlekens ånga når klimax och ingen förstår känslan av att bli älskad. Ingen förstår känslan av maximal njutning.
Ryggarna är av sten.

Ja, jag har haft sex. Godnatt.

Spotta en näve sperma på bordet i hallen.

Med tanke på att jag är så jävla lycklig nu, så är det min rätt att sitta och vara lite negativ, med allt som tillkommer, med lustar som jag lovat mig själv att sluta med, och saker som jag inte bör göra, men gör ändå.

Oavett hur jävla lycklig jag än må vara, så sitter de gamla rutinerna kvar, liksom fastbrända i huvudet på mig. Jag har lyckats (nästan) med att hålla mig borta från en av dem. Den som var det värsta, det som gjorde mig fulare än vad jag redan kände att jag var. Att förstöra kroppens yta med rakblad var det som på något vis höll mig medveten om att jag faktiskt hade ett liv, ett sätt för mig att inse att jag faktiskt levde, att det rann blod i kroppen på mig som skulle hålla mig vid liv. Men att jag samtidigt tyckte att det kändes som en åderlåtning när jag satt där i min ensamhet och skar upp varenda kroppsdel jag äger. Det fick mig även att inse att jag hade en sorts känsla, att jag inte var helt apatisk ändå! Sedan att jag var för feg för att ta livet av mig är en helt annan historia. Fegheten fick mig att må ännu sämre, att jag inte ens kunde ta livet av mig ordentligt fick mig att gräva ner mig mer än något annat. Inte ens det klarade jag av. Hur patetiskt är inte det? Att inte ens kunna ta livet av sig ordentligt?

Sedan att jag har lusten kvar till att skära upp halva kroppen och bara låta det drypa är ju knappast något jag prioriterar längre, om suget nu kommer så försöker jag verkligen att inte ta tag i något vasst för att sedan föra det över min hud som så fint lyser ljusbeige. För bara ett halvår sedan så satt jag och rispade upp mina gamla ärr jag gjort åren tidigare, varför vet jag inte. Och det hela slutade med att jag fick en psykos och hamnade på psyk under helgen. Det halvåret som jag gick igenom var ett rent helvete, det är nog bland det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Fick psykoser stup i ett och mindes inte vad fan jag hade gjort eller hur jag hade gjort. Ångesten bara byggdes på allt efter som och berget av skit blev bara högre och banden ströp åt mer och mer runt anklarna och jag drog långsamt tillbaka ner i gropen. Tills den dagen (så klart) då min nuvarande, underbara, mest fantastiska man jag träffat i hela mitt liv kom in i mitt liv (äntligen efter si så där 11 år)! Man skulle kunna säga att han var min räddande ängel som drog bort mig från skiten och fick mig att inse att jag faktiskt inte behövde ha all skit där jag har den. Och det har fått mig att sortera, inse fakta och faktiskt ta i tu med mina problem jag har, och mina idiotiska tankar som snurrar, stökar, bultar och slår ihjäl min hjärna.

Tankarna finns kvar där än, men jag har lärt mig att acceptera dem, men jag kan fortfarande inte ha koll på mina mano/deppresiva perioder än, det är svårare än vad man kan tro, och jag får inga direkta förvarningar när de kommer heller. De bara dyker upp där som ett grått moln och skymmer solens strålar, och där sitter jag och hatar livet, världen, människorna och mig själv mer än allt annat. Hatar dock fortfarande människor, de är äckliga och själviska jävla as som borde skjutas (säger jag som är så kär och jävlig).

Tänker avsluta detta inlägg med något positivt, för ovanlighetens skull.

Det är som så att jag och min underbara man har bestämt oss för att flytta ihop så småningom och där med bilda familj. Jag känner mig trygg i hela tillvaron och kan inte tänka mig annat än att göra detta med denna så underbart vackra människa. Lite fort kanske tänker ni, men nej – det är det inte alls. Vi har känt varandra i snart 11-12 år och vi går så fruktansvärt bra ihop att man knappt kan tro att vi varit ifrån varandra mer än fem minuter. Ibland behöver man inte ens säga vad man tänker på, ibland pratar vi i mun på varandra och säger samma saker. Fruktansvärt läskigt, och jag som är så paranoid tror såklart att denna människa kan läsa mina tankar. Frågan är om han inte kan det i vissa fall?

Hur som helst så ska vi bli en liten familj, och leva lyckliga i alla våra dagar. Precis som i en saga, han är kung och jag är drottning (över Lilleputt-Landet om mamma hade fått bestämma). Vi ska ha femtioelva barn och alla ska börja på A. Det ni.

Till nästa gång:

Hadegötthej!

Regn hos mig..

Idag är det ingen bra dag. Dock Inte den sämsta. Har inte haft jättedåliga dagar det senaste. Och jag hoppas på att de inte kommer. Jag har precis grävt igen gropen där jag har legat och sprattlat i 14 år, halvt kravlat mig upp vissa gånger men dragits ner gång på gång. Att jag en dag skulle slippa den var så långt borta. För ett halv år sen visste jag inte att jag skulle vara där jag är nu, och jag mår bättre än förr.
På något sätt så kan jag se min framtid framför mig, att jag ens hat en framtid. Och har någon som vill dela mina visioner med mig! Att det finns någon där ute som orkar med mig, förstår mig och pratar samma språk som mig. Någon som kan förstå varför man mår som man gör ibland och inte tar det personligt för en gång skull! Och jag älskar honom av hela mitt hjärta.
Älskling – du har fått upp mig ur gropen och fått mig att vilja sortera den gigantiska hög av skit jag samlat på mig under alla åt. Fått mig att orka ta mig ur gropen och fått mig upp på gräset för att bara njuta av livet.
Man skulle kunna sägs att jag fått en sorts njutning av livet som jag aldrig känt förut.
Det låter hur cheesy som helst. Men plötsligt händer det. Till och med en sådan som mig kan finna det ljusa i livet, är det så här det känns att leva? Nu behöver man inte självskada sig för att få reda på om man lever eller inte, om man fortfarande kan känna och visa känslor och Intr vara helt apatisk mot livet.

Solen tittar äntligen fram och sätter färg i mitt gamla svart-vita liv.

Att kunna andas lättare..

..är som att be någon puma in luft i lungorna, att ha någon som verkligen vill ha en vid liv, och att man vet om det, och även känner av det. Det finaste med den känslan är att den är svår att ta död på. Att livet skulle kännas så här lätt är ett under för mig. Att kunna vakna på morgonen och faktiskt VILL gå upp, istället för att ligga i sängen hela dagen och låta den bara gå. Jag har mål i livet nu. Det finns hopp och det finns något där framme som gör att jag verkligen vill dit.

Att det skulle ändras så pass fort är helt underbart, trodde aldrig att jag skulle komma upp ur gropen, orka riva av mig banden som höll mig runt benen som drog ner mig varje gång jag kom upp ur den förbannade gropen. Att orken har kommit tillbaka är nog kanske det bästa som hänt mig, Du är det bästa som hänt mig. Trodde aldrig att det skulle bli så här jävla bra som det har blivit nu! Fantastiskt.

 

När jag ser tillbaka under de tidigare åren som gått nu så har det hänt så jävla mycket skit i livet att man knappt trodde att jag skulle överleva det. Eller JAG trodde inte det i alla fall. Hade helt tappat hoppet, sket i vad fan som hände med mig, bara man kände sig levande. Bara man såg att man levde på ett eller annat sätt.

Men nu har livet fått färg igen, jag ser ingenting i grått längre. Är det så här det känns att leva? Eller är det nu jag har dött och hamnat på en bättre plats? Jag vet knappt skillnaden på ut eller in, upp eller ner, hit eller dit. Men jag vet att det är på rätt väg i alla fall. Hoppet lever nu, hoppet om att jag kommer att lyckas! Att jag kanske vill bli gammal nu, att jag kanske inte kommer att dö ensam längre. Ljuset sprider sig i kroppen på mig, och ja.. Man kan inte säga det för många gånger, det är kanske så här lycka känns, så ska jag leva på det för resten av mitt liv.

 

Älskar Dig

Snart ett nytt år, och förhoppningsvis..

..ett bättre, lite lättare, lite finare liv!

Jag har några nyårslöften, vissa mer viktigare än andra, och jag hoppas att jag orkar att genomföra dem, som det är just nu så känner jag inte för att göra något – alls. Eller jo, jag peppar som fan inför Nyår! Malin. T kommer hit och vi ska fira tillsammans, vi har planerat kläder osv och jag ser verkligen fram emot det.

Jag försöker verkligen  att ta tag i mitt liv så som det är nu, men jag har till fredag på mig att tänka över situationen, och på söndag ska jag ha tänkt klart hur jag ska ta tag i allt som jag har rört till! Det roliga är att jag inte kommer att kunna göra det själv, men wtf! Jag är kvinna, jag kan klara av det! Med lite hjälp, men jag vill inte ha något jävla daltande och “Åh, jag förstår vad du går igenom och hur du känner..!” Det gör ni inte alls och hur mycket man än försöker att sätta ord på det så går det inte, och det är svårt oavsett vad andra säger.

Jojajust det! Jag har skurit ner på datorsittandet. Det är en del av mitt nyårslöfte. Mer än så säger jag inte, risken finns att allt går åt helvete, och om alla vet om vad jag har planerat – och då blir det skit och pannkaka igen som det har varit hittills och det tycker jag är lite väl mycket begärt för ett så litet hjärta som jag har. Den kan inte gå sönder mer än vad den redan har gjort (och allt säkert på grund av mig, och våga inte säga annat!).

 

Jaja, nu ska jag försöka sova en tredje gång.

 

Hadegötthej!