Med tanke på att jag är så jävla lycklig nu, så är det min rätt att sitta och vara lite negativ, med allt som tillkommer, med lustar som jag lovat mig själv att sluta med, och saker som jag inte bör göra, men gör ändå.
Oavett hur jävla lycklig jag än må vara, så sitter de gamla rutinerna kvar, liksom fastbrända i huvudet på mig. Jag har lyckats (nästan) med att hålla mig borta från en av dem. Den som var det värsta, det som gjorde mig fulare än vad jag redan kände att jag var. Att förstöra kroppens yta med rakblad var det som på något vis höll mig medveten om att jag faktiskt hade ett liv, ett sätt för mig att inse att jag faktiskt levde, att det rann blod i kroppen på mig som skulle hålla mig vid liv. Men att jag samtidigt tyckte att det kändes som en åderlåtning när jag satt där i min ensamhet och skar upp varenda kroppsdel jag äger. Det fick mig även att inse att jag hade en sorts känsla, att jag inte var helt apatisk ändå! Sedan att jag var för feg för att ta livet av mig är en helt annan historia. Fegheten fick mig att må ännu sämre, att jag inte ens kunde ta livet av mig ordentligt fick mig att gräva ner mig mer än något annat. Inte ens det klarade jag av. Hur patetiskt är inte det? Att inte ens kunna ta livet av sig ordentligt?
Sedan att jag har lusten kvar till att skära upp halva kroppen och bara låta det drypa är ju knappast något jag prioriterar längre, om suget nu kommer så försöker jag verkligen att inte ta tag i något vasst för att sedan föra det över min hud som så fint lyser ljusbeige. För bara ett halvår sedan så satt jag och rispade upp mina gamla ärr jag gjort åren tidigare, varför vet jag inte. Och det hela slutade med att jag fick en psykos och hamnade på psyk under helgen. Det halvåret som jag gick igenom var ett rent helvete, det är nog bland det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Fick psykoser stup i ett och mindes inte vad fan jag hade gjort eller hur jag hade gjort. Ångesten bara byggdes på allt efter som och berget av skit blev bara högre och banden ströp åt mer och mer runt anklarna och jag drog långsamt tillbaka ner i gropen. Tills den dagen (så klart) då min nuvarande, underbara, mest fantastiska man jag träffat i hela mitt liv kom in i mitt liv (äntligen efter si så där 11 år)! Man skulle kunna säga att han var min räddande ängel som drog bort mig från skiten och fick mig att inse att jag faktiskt inte behövde ha all skit där jag har den. Och det har fått mig att sortera, inse fakta och faktiskt ta i tu med mina problem jag har, och mina idiotiska tankar som snurrar, stökar, bultar och slår ihjäl min hjärna.
Tankarna finns kvar där än, men jag har lärt mig att acceptera dem, men jag kan fortfarande inte ha koll på mina mano/deppresiva perioder än, det är svårare än vad man kan tro, och jag får inga direkta förvarningar när de kommer heller. De bara dyker upp där som ett grått moln och skymmer solens strålar, och där sitter jag och hatar livet, världen, människorna och mig själv mer än allt annat. Hatar dock fortfarande människor, de är äckliga och själviska jävla as som borde skjutas (säger jag som är så kär och jävlig).
Tänker avsluta detta inlägg med något positivt, för ovanlighetens skull.
Det är som så att jag och min underbara man har bestämt oss för att flytta ihop så småningom och där med bilda familj. Jag känner mig trygg i hela tillvaron och kan inte tänka mig annat än att göra detta med denna så underbart vackra människa. Lite fort kanske tänker ni, men nej – det är det inte alls. Vi har känt varandra i snart 11-12 år och vi går så fruktansvärt bra ihop att man knappt kan tro att vi varit ifrån varandra mer än fem minuter. Ibland behöver man inte ens säga vad man tänker på, ibland pratar vi i mun på varandra och säger samma saker. Fruktansvärt läskigt, och jag som är så paranoid tror såklart att denna människa kan läsa mina tankar. Frågan är om han inte kan det i vissa fall?
Hur som helst så ska vi bli en liten familj, och leva lyckliga i alla våra dagar. Precis som i en saga, han är kung och jag är drottning (över Lilleputt-Landet om mamma hade fått bestämma). Vi ska ha femtioelva barn och alla ska börja på A. Det ni.
Till nästa gång:
Hadegötthej!
