Jag har i ärlighetens namn inte orkat skriva något i bloggen. Har ändrat på min lay out och failade med att ta bort ett inlägg som lagt sig som en rubrik längst upp på sidan.
Jaja. I morgon – eller idag rättare sagt ska jag fylla i min halvsleeve hos Jörgen på Pistolero. Äntligen blir det gjort! Har dragit ut på det i ett år nu. Har bara inte haft ork till att ta tag i det.
Efter att jag varit och ritat på huden bär vägarna iväg till min andra hälft vid kusten. Nästan alla mina köksprodukter åker med mig ner dit tillsammans med både mamma och Pauli. Och även min rosa fara, min cykel.
Hoppas lite på att jag för alltid stannar med Jeff och att så småningom flytta till en större lägenhet med en liten barnkammare!
Jag har väl egentligen inte gjort så mycket mer än att besöka Liseberg och faktiskt åkt Atmosfär Fear..! Att jag nästan dog på köpet var lätt värt det då andra åket var totalt annorlunda. Hade inte alls samma känsla i kroppen på vägen ner som jag hade första gången. Och så klart så satt ju Jeff och skrattade åt mig när jag skrek som en idiot och var livrädd.
Jag ligger i sängen i skrivandets stund och tänker på framtiden. Den har som precis allt annat två sidor, men att ena sidan är starkare än den andra, och att den kommer att väga över så snart jag fått ordning på saker och ting, och inte flänger fram och tillbaka mellan Borås och Varberg. Känner mig inte riktigt hemma i Borås längre. Det känns som om jag har sagt adjö till staden för länge sedan, och att den är passé. Behöver verkligen lämna Borås bakom mig för att kunna starta mitt nya liv på allvar. Har mer sämre minnen av staden än bra och det känns så ovärt att ha hälften av mitt hem här. Jag står för tillfället med varsitt ben av gränsen till det nya och det gamla, jag blir smått förvirrad när jag står så där i gränslandet.
Igår hade jag ångest, har inte haft det på så himla länge att jag kände mig främmande i det känslomessiga tillstånd jag då befann mig i. Nästan illa till mods. Det påminde mig om en dröm jag hade en gång när jag gick runt och letade efter huset jag bodde i. Och det var inte första gången jag drömt samma dröm.
Gick längs vägkanten och letade rätt på mitt hus ute i skogen. Går in på en stig just för att jag känner att det känns rätt. Efter några hundra meter känner jag på mig att det inte stämmer och jag känner mig övervakad och förföljd. Jag känner inte igen mig längre och jag hittar inte stigen som jag gick in på. Och jag är helt enkelt vilse.
Har känt mig så emosionellt ett flertal gånger under de senaste 17 åren, och det är så obehagligt att inte riktigt veta hur riktlinjerna går, eller vilken väg man ska ta.
Men nu vet jag hur jag ska gå. Och det känns inte främmande på något sätt över huvud taget. Att Jeff står vid min sida är en sådan trygghet att jag knappt kan förstå att jag kan slappna av, även om jag är i stora folkmassor. Även om jag ligger och gråter näst intill ångestfyllt så vet jag att han finns där och kan trösta mig på rätt sätt.
Vem hade tröstat mig om du inte funnits? Vem hade hållt mig vid liv om du inte höll om mig? Vem hade knutit om livstråden om du inte kunde hålla kvar i ändarna?
Döden känns så avlägsen nu när du finns i mitt liv….
